OMSTART NÖDVÄNDIG av svensk innemiljöforskning

3 december 2024  År 2009 blev WHOs rapport om Dampness and mould en fjäder i hatten för svenska fukt- och mögelforskare och ett rättesnöre inom landets folkhälsoarbete. Men rapporten kryllar av kopplingar till tobaksindustrin och några leder in i myndigheter.

WHOs rapport från 2009 om ”Dampness and mould” kan sammanfattas med en kort mening: experterna vet inte vad man blir sjuk av, men något farligt är det i luften. Här beskriver vi mer ingående hur mystiken kring fukt- och mögel uppstod på grund av dolda agendor. Vi börjar med tobaksindustrins engagemang i den innemiljöforskning som växte fram i slutet av 1970-talet.

Resursstark tobaksindustri
Tobaksindustrin hade gott om pengar och finansierade i hemlighet flera välkända forskare bland annat amerikanske Theodor Sterling och svenske Ragnar Rylander. När de svenska myndighetsexperterna Thomas Lindvall och Jan Sundell inledde sin innemiljöforskning fick de nära sällskap av Demetrios Moschandreas som också samverkade med tobaksindustrin. De tre var medgrundare av den vetenskapliga tidskriften Indoor Air. Moschandreas myntade för övrigt den kända frasen att innemiljö är viktig eftersom människor vistas 90 procent av sin tid inomhus. Den allestädes närvarande tobaksindustrin engagerade sig för en bra inomhusmiljö. En chans att medverka till den goda saken gavs när Sverige blev först att förbjuda klorfenoler och inleda en innemiljöforskning där dessa bekämpningsmedel doldes. Klorfenolerna var då en het potatis – man hade sett griskultingar dö i byggnader med klorfenoler och kycklingar smaka illa då klorfenolerna gav upphov till luktpotenta kloranisoler.

I Tyskland hävdade myndigheter och kemisk industri att det inte fanns belägg för att klorfenolerna orsakade ohälsa. Men många ansåg sig drabbade och en utdragen juridisk tvist uppkom som bevakades av massmedia. Ståhejet bidrog starkt till att forma den tyska miljömedicinen.

Klorfenolerna formade svensk miljömedicin, med mögel som syndabock
Syndabocken behövdes inte utomhus, där lämnades mögel ifred och klorfenolerna fick nämnas, liksom deras illaluktande nedbrytningsprodukter, kloranisolerna. Därmed uppkom en långvarig och onödig villervalla i den byggda miljön kring massor av byggnader som luktade illa och som kallades mögelhus. Beteckningen var vilseledande. Det var nämligen svårt att hitta synligt mögel, och även synlig fukt, inte bara inomhus utan även i husens konstruktioner (se Faktarutan: Beskrivning av mögelhus 1981 och 1985). Orsaken var att mikroskopiska mängder mögel, exempelvis på en fuktig impregnerad syll, räcker för att tillräckligt med kloranisoler ska bildas och uppfattas med näsan.

Både barn och vuxna luktade mögel och många fick akuta besvär. Forskarna som studerade problemen fick mycket att skriva om, betydligt mer än om de hade nämnt klorfenolerna. De fann att det stämde som många kände och blev världsledande i innemiljöforskning kring sick building syndrome, astma och allergi. Ett stort sug uppstod efter något kring mögel som kunde förklara ohälsan.

Tobaksindustrin hjälpte gärna till
Det syns tydligt i WHO-rapporten Dampness and mould från 2009, där det kryllar av kopplingar till tobaksindustrin. Vid en snabb granskning av rapportens referenslista ser man att nyss nämnde Rylander citeras mest. Men listan visar endast referensernas tre första författare. Om man bemödar sig med att ta fram den fullständiga författarlistan dyker Sterling upp. Och inte bara Sterling. Många andra kopplingar visar sig när man jämför listan med vilka som finansierats av Center for Indoor Air Research (CIAR, ett förment forskningsinstitut som tobaksindustrin inrättade för att ge dolt stöd till utvalda forskare genom ombud, för att ”bedrägligt vilseleda” enligt USAs Justitiedepartement). För tobaksindustrin och CIAR spelade det ingen roll om mögelforskningen ledde framåt, så länge den larmade och skapade oro (därmed inte sagt att mögel är ointressant, men inga mögelkomponenter har visats förekomma i tillräcklig mängd i inomhusluften för att orsaka akuta besvär).

CIAR verkade åren 1988–1998 och gav omfattande ekonomiskt stöd till mögelforskning. Vi ser en tidig koppling till finska Folkhälsoinstitutet i Kuopio (numera Institutet för välfärd och hälsa). Enhetschefen Aino Nevalainen var fram till 1994 medförfattare på fyra studier som fått stöd från CIAR. Samma år hade Tiina Reponen just varit Nevalainens ställföreträdare på myndigheten när hon uppmärksammades i CIARs nyhetsbrev – hon skulle få medel till post-doc studier i USA.

Reponen publicerade tre artiklar med stöd från CIAR fram till 1998. Kvar i USA fortsatte hon vara knuten till universitetet i Kuopio, Finland. Reponen citeras flitigt i WHO-rapporten. Reponens handledare Aino Nevalainen, en av författarna till hela WHO-rapporten, är dock den som citeras mest av alla. Institutet för hälsa och välfärd ignorerade fram till nyligen klorfenolerna. Nu nämns kloranisoler på deras hemsida och då endast som orsak till mögelliknande lukt (och det är vi som citeras ³ ). I en av Nevalainens artiklar är Moschandreas medförfattare. Han fick inte bara ekonomiskt stöd av CIAR, utan satt dessutom med i den grupp som valde ut vilka forskare som skulle få stöd.

Tobaksindustrin stödde även svensk forskare
WHO-rapporten redovisade förstås även den CIAR-stödda svenska forskningen om mykotoxiner. Senare fick denna forskning även stöd av Formas och uppmärksammades stort i massmedia 2007. När Folkhälsomyndighetens vägleder om tillsyn av fukt och mögel hjälper en av mögelforskarna till ².

Var tobaksindustrins inflytande oproblematiskt?
När WHO-rapporten skrevs hade CIAR redan avslöjats men detta uppmärksammades inte av innemiljöforskarna, oavsett om deras studier fått bidrag från CIAR eller om de visste att tobaksindustrin låg bakom CIAR. Å andra sidan ansågs kanske tobaksindustrins inflytande vara oproblematisk, WHO-rapporten citerade ju flitigt Rylander och även Sterling trots att det redan då var känt att dessa länge tagit emot bidrag i hemlighet.

Ihålig WHO-rapport
WHO-rapporten förefaller solid med sina 430 vetenskapliga referenser, men den är ihålig. Författarna till rapporten menade att vi aldrig kommer få veta vad som är farligt med fukt och mögel, ändå tillät de sig att spekulera. De nämnde visserligen klorfenoler men fann att få studier undersökt om det finns mer klorfenoler i fuktiga hus. Man tar sig för pannan! Författarna borde ju veta att klorfenolerna hade använts i årtionden runtom i världen för att motverka rötskadesvamp och mögel. Det var dessutom fel att utelämna kloranisolerna och deras koppling till klorfenoler. En stor del av WHO-rapporten handlade om epidemiologiska samband mellan mögellukt och luftvägsbesvär, men när dessa studier inleddes hade mögel redan blivit utsedd till syndabock.

Sammanblandningen borde ha uppmärksammats långt tidigare
De världsledande innemiljöforskarna Lindvall och Sundell verkade i den centrala kunskapsmiljön i Stockholm. Där, vid Centrum för arbets- och miljömedicin och Institutet för Miljömedicin vid Karolinska Institutet har man i 30 år följt barn som exponerats för fukt och mögel. Flera gånger har samband rapporterats mellan mögellukt och luftvägsbesvär. För 30 år sedan var grupperingen runt projektet också med om att starta miljöhälsorapportering. Den blev så småningom nationell och lyfte, tillsammans med Folkhälsomyndigheten, regelbundet risker med fukt och mögel. Samma år som allt detta inleddes, år 1994, publicerade Träskyddsinstitutet rapporten Lukt från impregnerat trä. Den nämnde luftvägsbesvär i ett område med ”mögelhus” som luktade illa på grund av impregneringsmedel med klorfenoler. Sammanblandningen mellan mögel och klorfenoler borde alltså ha uppmärksammats åtminstone för 30 år sedan, om inte redan för 50 år sedan i samband med att klorfenolerna förbjöds.

Artikeln är avkortad, läs hela texten som pdf här:

Johnny C. Lorentzen
Docent, innemiljöforskare
Institutet för miljömedicin
Karolinska Institutet

Gunnar Johanson
Professor toxikologi
Institutet för miljömedicin
Karolinska Institutet