1 oktober, 2018 Myndigheten för samhällsskydd och beredskap skickade innan sommaren ut broschyren ”Om krisen eller kriget kommer” till 4,8 miljoner svenska hushåll. Rekommendationen för hemberedskap är att ha mat för några dagar och minst tre liter vatten per vuxen och dygn hemma. Läs hela artikeln här som pdf.
TEXT: MARITA WALLHAGEN
Sedan dess har vi har fått uppleva den varmaste sommaren på 262 år sedan temperaturmätningarna startade 1756, inklusive flera tropiska nätter. Stockholm noterade den högsta medeltemperaturen under en månad någonsin, 22,5˚C. Mängden nederbörd har varit extremt låg; 10–75% av den normala nederbörden. Platser som Kastlösa på Öland och Komstorp i Blekinge har inte fått någon mätbar nederbörd alls under hela juli månad. För den soldyrkande semesterfiraren har det kanske varit idealt, men för bönder har det varit fatalt. Skördarna blir betydligt mindre i år och otillräcklig tillgång på vallfoder och bete har krävt nödslakt. Regeringen har presenterat ett nationellt krispaket på 1,2 miljarder kronor till det drabbade lantbruket, men krisen berör egentligen alla i hela landet och tydliggör hur sårbart vårt samhälle är för väder och klimatförändringar och hur oförberedda vi är.
LIVSMEDELSKRISENS KOPPLING TILL BYGGNADER
Men vad har livsmedel- och vattenkris med fastigheter och byggnader att göra?
För det första konkurrerar våra fastigheter, byggnader och infrastruktur med jordbruket om biologiskt produktiv användbar mark. Globalt pågår en snabb urbanisering och till 2030 beräknas en jordbruksareal motsvarande Polen bebyggas. I Sverige pågår den snabbaste urbaniseringen i Europa och vegetationsgraden i tätorterna har minskat samtidigt som städerna växer och tar mer mark i anspråk. Det är vanligt att det byggs på tidigare jordbruksmark och att sättet att bygga gör att marken inte längre kan användas för odling. När marken hårdgörs, bebyggs eller asfalteras, förstörs förmågan att fungera som odlingsmark eller ge andra ekosystemtjänster. Det är få byggnader som planeras och byggs för att kunna flyttas eller rivas utan att förstöra platsen även om det förekommer och faktiskt är möjligt. Det har blivit vanligare med gröna tak som delvis kan kompensera för minskad vegetation och grönska, men i jämförelse med städer som Basel, där byggnadslagen sedan 2002 kräver att alla platta tak som byggs eller renoveras måste ha vegetation, ligger vi långt efter.
För det andra står byggnader för en betydande del av vår vattenanvändning. Totalt förbrukas 110 miljoner kubikmeter vatten per år enbart i Stockholm. Ungefär 300 liter vatten används i genomsnitt av en stockholmare varje dag. Med snålspolande armaturer och vattensnåla vitvaror hoppas man komma ner till 150 liter/person och år, exempelvis i Norra Djurgårdsstaden. Men sällan bidrar byggnaderna till att skapa rent vatten eller återanvända vatten som förbrukas. Systemlösningar för vatten och sanitet brukar innebära att det använda vattnet, gråvatten och svartvatten blandas ihop varefter det renas i kommunala vattenreningsverk, vilka oftast även är ihopkopplade med dagvattennätet och riskerar att överbelastas vid kraftig nederbörd. Vatten är en viktig del i livsmedelsproduktionen, men byggnaders vattensystem är sällan ihopkopplat med livsmedelsproduktion; delvis för att vattnet kan vara förorenat, men möjligheten att separera olika vatten används sällan. Det medför också att näring från avloppsvatten inte återförs till odling eftersom kretsloppet för fosfor och kväve inte sluts. Hårdgjord mark påverkar även dagvattenhanteringen och kan öka risken för översvämningar och att de kommunala vattenreningsverken inte klarar av att hantera när stora mängder vatten kommer samtidigt. Traditionell dagvattenhantering består i att förbereda för dagvattendammar, medan man i en del andra länder hanterar vatten på ett annat sätt i modernt byggande. Där vatten är en bristvara ses vattnet som en resurs och omhändertagande av dagvatten för användning till bevattning, toalettspolning eller att det renas till dricksvatten sker där i större utsträckning. Även gråvatten från byggnader renas ibland och kan användas för bevattning utomhus. Ett exempel är byggnaden R.W. Kern Center, Amherst, fig 1, i USA där regnvatten räcker till för byggnadens vattenanvändning så att huset blir net-zero water, vilket är ett krav i miljöbedömningsmetoden A Living Building Challenge .
Den tredje kopplingen är att livsmedelsproduktion, odling, utanför, i och på våra byggnader är möjlig även om det ännu inte är så vanligt förekommande, varken utomhus eller inomhus. Trots att vi bygger och förvaltar våra byggnader och fastigheter utifrån att de ska tillgodose människors behov, så har fokus oftast varit på andra funktioner som komfort i form av bra inomhusklimat, säkra låssystem och enkel förvaltning. Sätten att tillgodose människans grundläggande behov av mat har oftast stannat vid att skapa utrymme för kylskåp och frys samt, likt det krisberedskapsbroschyren nämner, utrymme för lagring av matvaror. Utvändiga ytor används främst för parkering, vägar och ibland för rekreation och lek. I villaträdgårdar finns fruktträd och ibland odling, men sällan på allmänna platser, längs vägar eller i parker, med undantag för historiska koloniträdgårdsområden. Odling sker sällan trots att odlingsytor kan ha olika syften och nyttor, som att ge närodlad mat, fritidssysselsättning, utbildning, social samvaro, terapeutisk odling, bidra till hållbar utveckling, vara kulturbärare eller fungera som experimentell odling. Även om odling i tätbebyggda områden blir allt vanligare och urban odling är ett trendigt begrepp, så nyttjas endast en marginell del av de ytor som finns tillgängliga.
LÅNGT IFRÅN SJÄLVFÖRSÖRJANDE
Dagens byggnader och urbana miljöer saknar oftast någon form av odling vilket gör människor i byggnader beroende av import av livsmedel, stadsdelar är därmed beroende av import av livsmedel och våra städer är beroende av import av livsmedel från ett ofta stort omland. Detta kräver transporter, resurser, kostar pengar och bidrar till att distansera konsumenterna från livsmedelsproduktionen och gör samhället sårbart. Vi förlorar även kunskapen om hur man odlar och blir självförsörjande, som ofta finns kvar hos äldre generationer och som nu riskerar att inte föras över till kommande generationer.
Så ser det ut idag, men behöver det vara så i framtiden? Framtidens städer, byggande och förvaltning kan göra oss mer självförsörjande om vi bättre tar tillvara på resurser som mark, vatten och möjligheter till odling. Vi kan titta både bakåt och framåt för att lära oss av denna sommarens kris och hitta sätt att göra oss mer motståndskraftiga och uthålliga när det gäller livsmedel.
ODLA FÖR ATT ÖVERLEVA
Historien kan lära oss att vid allvarliga kriser så har livsmedelsproduktionen skett även i urbana miljöer. Under andra världskriget ställdes exempelvis Storbritannien för ett akut behov av att öka sin livsmedelsproduktion eftersom importen av livsmedel och konstgödsel stoppades. Andelen odlad mark behövde ökas drastiskt och snabbt och flera åtgärder vidtogs, bland annat gjordes en National Farm Survey of England and Wales. Parker och gröna ytor i städer som London förvandlades då till odlingsmark. Mark som inte var hårdgjord användes för odling för att man skulle kunna överleva kriget. För att något sådant ska vara möjligt i dagens städer krävs att det finns mark med jord som går att odla på och dessutom stödjande system för bevattning, gödning och pollinering. Varje kommun skulle redan i dag kunna ha en plan för hur mark kan anpassas för odling och ställa krav så att inte mer mark förstörs.
HÅLLBART OCH EKONOMISKT ATT TA TILLVARA PÅ EKOSYSTEMTJÄNSTER
Nu befinner vi oss inte i något krig, och med hjälp av statens krisstödpengar kan vi köpa oss ur krisen genom att importera livsmedel, men hur säker är den strategin i längden? Jordens befolkning ökar ständigt och många andra städer och länder i världen är redan beroende av import av livsmedel. Ibland för att de har brist på vatten för att kunna odla och skapa sin egen livsmedelsförsörjning. Matimporten döljer då en vattenbrist. Man kan även fråga sig om import är den strategi som är mest hållbara och ekonomiskt mest lämpliga lösningen på problemet?
I Kina finns exempel där man utnyttjat ekologisk ingenjörskonst för att skapa områden och städer som drar nytta av ekologiska processer och principer för att gynna både människor och miljö. Ett exempel är Grand Shandu Eco-village där olika åtgärder gjordes under en fyra års period för att öka möjligheten för området att bli självförsörjande i byar. Skogsplantering startades, användning av konstgödsel och bekämpningsmedel minskades, 5 000 citrusträd planterades längs vägar, fält och floder, små biogasverk byggdes, ekohushåll uppmuntrades och 260 000 fruktträd planterades
på bostadsgårdar vilka gav skördar på 3,7 miljoner kg frukt per år till ett värde av 5,7 miljoner kronor. Under det fyraåriga projektet ökade avkastningen från området med 160% samtidigt som invånarnas inkomster ökade 170%. Genom odling kan man uppenbarligen både spara och tjäna pengar. Forskare uppskattar att potentialen för urban odling på global nivå kan ge mat och andra ekosystemtjänster som att fixera kväve, spara energi, minska dagvattenavrinning till ett värde av 300 miljarder kronor årligen.
Artikeln fortsätter, läs hela artikeln här som pdf.
Marita Wallhagen
Arkitekt SAR/MSA, tekn dr.
