Bostadsbyggandet är ett delat ansvar

Alltför ofta handlar bostadsdebatten om att skuldbelägga andra för att det byggs för få bostäder. Nu krävs ett nytt fokus. Bostadsbyggandet är ett delat ansvar – och det kommer att krävas ett brett arbete för att få ordentlig fart på byggtakten.

I tillväxtregionerna råder det bostadsbrist och på andra håll i landet är bostadsutbudet obalanserat. Även om vi nu ser en positiv trend i byggandet, så är det inte tillräckligt.

I bostadsdebatten skylls det ofta på andra, inte minst på kommunerna. Ett vanligt påstående är att kommunerna inte vill att det ska byggas bostäder. Men det är en myt.

Det finns en stor vilja bland kommunerna att bidra till ökat bostadsbyggande. En studie som Sweco har gjort åt Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, visar att 25 tillväxtkommuner har färdiga detaljplaner för 71 800 bostäder. Ändå börjar det bara byggas 13 600 bostäder per år i dessa kommuner.

Självklart finns det saker som kommunerna kan och behöver göra bättre. Men det råder inte i huvudsak brist på detaljplaner.

Tidigare i år presenterade SKL:s programberedning för ökat bostadsbyggande en rapport om vad som krävs för att få till en ordentlig byggtakt och en bättre fungerande bostadsmarknad.  I rapporten konstateras det att det kommer att krävas ett brett arbete för att åtgärda dagens situation. Alla parter – kommunerna, staten och byggbranschen – behöver ta ett större ansvar och samarbeta mer.

• Fler kommuner behöver ha en aktiv markpolitik och anvisa mark till flera olika byggföretag. När byggandet sprids mellan många aktörer ökar konkurrensen och fler byggen kan starta samtidigt.

• Utbyggnaden av infrastruktur behöver oftare matchas med byggprocessen. Om utbyggnaden dröjer, då försenas också byggstarten. Här har både kommunerna och staten en hemläxa att göra.

• Regering och riksdag behöver ändra i de finansiella regelverken för att säkerställa att fler byggen kommer igång. En viktig åtgärd är att förbättra rörligheten på bostadsmarknaden. Dagens flyttskatt gör att människor avstår från att flytta. Det begränsar efterfrågan på nybyggda bostäder. Ett annat hinder är de strikta reglerna för bankernas utlåning till privatpersoner och byggföretag. Dessa måste utvärderas, i många kommuner ses reglerna som den viktigaste orsaken till den låga byggtakten. Ska det kunna byggas fler bostäder på landsbygden måste också systemet med statliga kreditgarantier göras om, så att byggföretagen lättare kan få lån till sina bostadsinvesteringar.

• Regering och riksdag måste lätta på regelverken om exempelvis riksintressen och strandskydd. Regelverken är onyanserade och lägger en död hand över många av de områden som är mest attraktiva att bygga i. Det är också vanligt att länsstyrelserna ger kommunerna motstridiga besked i dessa frågor under planarbetet, vilket gör att planprocessen drar ut på tiden. SKL vill därför att lagen ändras så att länsstyrelsen bara yttrar sig över en detaljplan vid ett tillfälle – tidigt under processen och med ett tydligt ansvar för att samordna och avväga statliga intressen.

• Ska fler ha möjlighet att efterfråga nyproducerade bostäder måste också byggandet av bostäderna bli billigare. Vi ser nu att tvärtom att byggbranschens kostnader ökar. Byggprocessen behöver effektiviseras.

När det gäller att få till ett bättre samarbete vill SKL att Sverige lär av Finland. Där ingår stat och kommun avtal om hur man ska öka bostadsbyggandet. Liknande avtal borde prövas även här, där också byggföretagen ingår. På så sätt kan vi inte bara säkerställa att detaljplaner och övriga beslut tas fram snabbt från kommunal sida, utan också att infrastruktur finns på plats och att företagen förverkligar sina tilldelade planer.

Är vi alla överens om att det byggs för få bostäder, då borde vi också kunna enas om att alla måste dra sitt strå till stacken och hitta gemensamma lösningar.

Anders Knape
Ordförande för Sveriges Kommuner och Landsting (SKL)