Är aldrig något nytt under solen?

OS-parken i München, ritad av Frei Otto och Gunther Behnisch, uppförd 1972

Evolutionen är allestädes pågående. Så är även människans interaktion med hennes omgivningar. I sin nyfikenhet och receptivitet har människan ständigt inspirerats av företeelser i hennes omedelbara närhet och av hennes fantasi och det borde i sig innebära att hon sitter på både nyckel och lås till en hållbar framtid. Mycket har redan gjorts genom historien och påfallande ofta har relativt lite lärts, men måste det vara så, framgent? Läs hela artikeln här som pdf.

Text och foto av Andreas Falk, andreas@husbyggaren.se

Ett vanligt uttryck syftar på de gamla grekerna. ”Redan de gamla grekerna” säger vi, och menar att något visst redan har blivit gjort, förut, för länge sedan. ”Intet nytt under solen” säger vi också, och syftar på samma förhållande, att vi ofta upplever att det vi gör, kommer på och uppfinner här och nu redan är uppfunnet och prövat, i en eller annan form, för länge sedan. Naturen har för övrigt gjort det mesta redan, som att uppfinna smarta vattenavvisande material, resurseffektiva och materialsnåla lättviktskonstruktioner med precis den mängd materia som behövs på exakt just rätt plats.

Det är evolutionens gång, och syfte, att utveckla allt bättre funktioner hos den levande biomassan och att förfina dessa funktioner, själva biomassans prestanda, för optimal överlevnad under föränderliga förutsättningar i en föränderlig värld. Människan är en frukt av ett evolutionärt förlopp och vi är ständigt stadda i förändring och utveckling. Det som är nytt för oss under den geologiska epok som somliga på förslag givit namnet antropocen, den på förslag avgränsade tidsåldern sedan sent 1700-tal då världen påverkas starkare av människan och hennes handlingar än av någon annan faktor, är att radikalt förändrade livsbetingelser inträder i en takt som evolutionen inte hinner med att anpassa biomassan till. Samtidigt som evolutionen går långsamt, i och med att den i Darwinistiskt perspektiv selekterar de överlevnadsstarka individerna, kan man konstatera hur snabbt levande organismer de facto reagerar för förändringar i omgivningen.

BMW Welt, expobyggnad för BMW i München, ritat av österrikiska Coop Himmelb(l)au 2001-2007.

Metaforers nytta

Studier på astronauter som vistas länge i tyngdlöshet visar att kroppen relativt snabbt börjar omfördela massa i kroppens benstruktur, som reaktion på att jordgravitationens kraftpåverkan ändrats till mer riktningslösa förhållanden. Benstrukturen som är optimerad för att klara de kraftpåkänningar som vårt förhållande till tyngdlagen ger upphov till, tenderar att omformas, omfördelas. Många konstruktionsrelaterade studier har ägnats åt detta naturens evolutionärt utvecklade gensvar på livsbetingelserna som biomassan kontinuerligt utsätts för. I alltifrån I-balkar till betongskal används principer för materialutnyttjande som naturen praktiserat genom årmiljoner. Även principerna för genetik utnyttjas i digitala optimeringsprocedurer genom utnyttjande av genetiska algoritmer. Liknelser med naturfenomen som rain flow för att beskriva kraftflöden i konstruktionssystem utnyttjas för åskådliggörande av lastförhållanden och direkt förståelse för lastfördelningens påverkan på och förutsättningar för konstruktionsutformning.

Nyfikenheten är mänsklig

Människans nyfikenhet och minnesförmåga har lett henne långt, liksom hennes nedärvda altruistiska beteende, att människor hjälps åt och samarbetar för det gemensamma bästa. Ensam är inte stark. Ensam blir lätt ett byte och ensam klarar inte att täcka in alla de kompetenser och erfarenheter och observationsförmågor som flera tillsammans kan uppbringa. Människans nyfikenhet och minnesförmåga har nått henne just såhär långt som fram till punkten då hennes aktiviteter på allvar är den mest avgörande faktorn för planetens framtida utveckling. Här, i denna avgörande punkt, gäller det att undvika förhastade beslut och handlingar. Det gäller att lyssna, att observant iaktta vilka skeenden som påverkar, vilka som stärker och vilka som söndrar med näst intill omedelbar verkan.

Skal och film

Den tyske arkitekten och konstruktören Frei Otto (1925-2015) utformade de centrala byggnadsverken för sommar-OS i München 1972 och något senare den så kallade multihallen i Mannheim för en trädgårdsmässa 1975. Frei Otto fick årets Pritzkerpris – arkitekturvärldens nobelpris – men avled innan det han delas ut och han tilldelades det slutligen postumt. Hans professionella gärning har värdesatts världen över, inte minst för hans experimentella inställning till konstruktion och arkitektur. Olympiabyggnaderna i München utformades i samarbete med Günther Behnisch och står alltjämt kvar till beskådan och användning. Så även multihallen i Mannheim, ett så kallat gridshell byggt i trä, även om hallen är i ett bedrövligt nedgånget skick. Dessa konstruktioner utvecklades utan dagens kraftfulla datorverktyg. Basen för dess konstruktiva funktion och beteende genererades primärt genom fysiska modeller och studier av såpfilmer, pådrivna och framtagna av nyfikna sinnen. Långt före datorernas explosionsartade utveckling.

En reflektion som man kan göra av detta är att människans uppfinningsförmåga inte är bunden till datorverktyg och heller inte borde vara begränsad av densamma. Det är lätt hänt att vi uppfinner en burk som ska göra allt, precis allt för oss, och sedan sitter där och väntar i vördnad, som vid ett altare, på att den heliga lösningen ska spottas ut. Denna vår blinda tilltro! Vid seminariet Eco-forum vid Stockholmsmässan den 22-23 april talades mycket om det högaktuella verktyget livscykelanalys. Det talades en hel del om stora sammanhang och om inkluderandet av sociala aspekter i hållbarhetsbegreppet, men också om att LCA är just ett verktyg. Som sådant är det beroende av en tänkande individ som reflekterar över både det som stoppas in i modellen och det som kommer ut. Den blinda tilltron utgör en stor fara och en ödesdiger ledstjärna.

Utsikten via en av de interaktiva skärmarna i Tokyo Skytree, projekterat och byggt 2006-2012, där historiska fakta ges om bebyggelsen i omgivning.

Blockeringars vara eller inte vara

Människan strävar ständigt efter att uppfinna och studerar fenomen runt omkring sig och hennes fantasi är utan andra begränsningar än hennes förutfattade meningar, de blockeringar som hon själv sätter upp, medvetet eller omedvetet. Samtidigt bygger och bygger vi, till synes utan eftertanke kring vilka problem som det genererar, problem som vi sedan är nödsakade att försöka lösa för att komma vidare. Om vi nu har en så stor påverkan på våra livsbetingelser, borde vi när allt kommer omkring kanske bryta med alla förutfattade meningar som vi kommer på oss själva med! Har vi kanske själva nyckeln till de lås som vi tenderar att smälla igen längs vägen framåt? Vi vill ha drägliga livsrum. Vi vill bo varmt men inte för tätt, vi vill bo torrt men inte för hett. Vi har material i naturen, som naturen redan utvecklat under årmiljoner och som mycket väl kan bära på lösningarna på alla våra basala behov, om vi bara tänker till. Tak och fasader har människor byggt i tusentals år – måste det då vara så svårt?

Läs hela artikeln här som pdf.