Á-pris vs. timpris, undvik att betala för mycket

2 november 2020  Den här artikeln berör en praktiskt viktig sak i förhållande till AB 04 och ABT 06 – Skillnaden mellan á-pris och timpris i entreprenader och vad man bör tänka på för att inte riskera att betala för mycket. Läs hela artikeln som pdf här.

FÖREMÅLET FÖR ARTIKELN har i och för sig delvis redan besvarats i ett förtydligande av Byggandets Kontraktskommitté,

BKK, nr 4/2014. Skälet till att jag trots synbar bristande aktualitet ändock väljer att ta upp saken är att jag många gånger noterat att de råd och rekommendationer som lämnas i förtydligandet inte alltid följs, något som leder till tvister och oförutsedda kostnader som beställaren kanske inte alls hade räknat med när förfrågningsunderlaget skickades ut.

I AB 04 (Allmänna bestämmelser avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten) och ABT 06 (Allmänna bestämmelser för totalentreprenader avseende byggnads-, anläggnings- och installationsarbeten), i fortsättningen gemensamt ”AB”, är á-pris definierat som ”pris exklusive mervärdesskatt för enhet av arbete”. Ett á-pris ska avse samtliga kostnader, inklusive kostnader för räntor och centraladministration samt vinst för en i entreprenadhandlingarnas mening färdig enhet av arbete. Á-priser kan användas för att reglera hela eller delar av kontraktsarbetena (vanligtvis vid mängdkontrakt). Á-priser kan även användas vid reglering av ÄTAarbete där man på förhand avtalat om á-priser för tillkommande och avgående arbeten.

TIMPRISER ÄR NÅGOT ANNAT än á-priser. Även om begreppet används flitigt i praktiken återfinns det inte i AB. Det är emellertid vanligt förekommande att parterna för att förenkla kontroll och debitering vid löpande räkning avtalar om att vissa kostnader ska beräknas baserat på arbetad tid för viss eller vissa yrkeskategorier eller viss eller vissa maskiner eftersom det minskar administrationskostnader och underlättar fakturahanteringen, helt enkelt därför att entreprenören slipper att sammanställa underlag och redovisa varje särskild kostnadspost.

SAMMANSTÄLLANDET AV KOSTNADSPOSTER för att visa på egentlig självkostnad för entreprenören är typiskt sett svårt för att man – om man eftersträvar ett så korrekt resultat som möjligt – måste beakta ett antal parametrar. Vad ska bakas in i timpriset för exempelvis en person? Lön, sociala avgifter, tjänstepension, kostnader för förmåner, leasing av utrustning, del av hyra osv? Var ska egentligen beräkningen sluta? Av nämnda anledning är det typiskt sett enklast för båda parter att man kommer överens om ett pris för vissa yrkeskategorier och maskiner. Entreprenörens självkostnader för anlitande av underentreprenörer och inhyrd personal är enklare att hantera än egna självkostnader i och med att entreprenören får en faktura från underentreprenörer och för inhyrd personal.

I OCH MED ATT TIMPRISET baseras just på arbetad tid så är det inte ett fast pris för ett färdigt arbetsresultat utan ett fast pris för en resurs under en viss tid. Avsaknaden av en definition av timpris (och liknande begrepp som timkostnad, timarvode, timersättning) i AB samt att det inom byggbranschen inte har funnits någon generell enhetlig definition av begreppet timpris leder till tvister, vilket ledde till ovan nämnda förtydligande. Förtydligandet innebär i korthet att på grund av skillnaden mellan timpris (fast pris för en resurs under viss tid – exempelvis mättekniker 900 kr/tim) och á-pris (fast pris för färdig enhet av arbete –exempelvis jordschakt 55 kr/m3) samt avsaknaden av en definition av timpris måste man vara noga med att i kontraktet ange vad som omfattas av timpriset.

OAKTAT FÖRTYDLIGANDET är det i praktiken vanligt att parterna inte angivit vad timpriset ska omfatta. Man tror – i vart fall hos beställaren – att timpriset precis som á-priset inbegriper i princip allt, men när de första fakturorna dimper ner överraskas man av att så inte är fallet. I vissa fall kan det vara så att det först i samband med slutregleringen kommer krav på ersättning utöver timpriset, men kopplat till timpriset, som man inte hade räknat med. Det förekommer alltsomoftast att det utöver själva timpriset krävs ersättning för allehanda kostnader som kan kopplas till varje timprissatt yrkeskategori eller maskin. Vad man – i vart fall enligt entreprenörens mening – köpt är en helt ”naken” arbetare eller ”naken” maskin. Det kan bli fråga om påslag för de verktyg som yrkesarbetaren avvänder sig av till dennes del i kostnader för arbetsbodar, städning, avfallshantering, hyra av kontorsmaskiner, arbetsledning m.m. eller krav på kostnader för sådant som man kan tycka naturligen borde ingå i priset såsom skopor till grävmaskinen, uppställningskostnader för maskin, besiktningskostnader m.m. Ibland kan man tro att det bara är fantasin som sätter gränserna. På timkostnaden jämte ”kringkostnader” läggs dessutom entreprenörsarvode på. Timpriset som man trodde inbegrep ”allt” visar sig i slutändan bli långt mycket högre än vad man ursprungligen trodde. Á-priset ska enligt AB:s definition avse samtliga kostnader för en färdig del av arbete. Misstaget som görs är alltså att man sätter likhetstecken mellan á-pris och timpris.

EN ANNAN FRÅGA är på vems personal eller maskiner som timpriserna ska tillämpas. Timpriser överenskoms ofta för att underlätta debitering och administration vid löpande räkning. Förenklingen som man vill åstadkomma är i förhållande till huvudentreprenörens egna självkostnader då det kan vara svårt eller tidsödande att ta fram den egentliga självkostnaden för dennes resurser. I de fall entreprenören enkelt kan visa sin självkostnad för exempelvis inhyrd personal eller arbete som har utförts av underentreprenörer är det naturligt att det just är självkostnaden som ska ersättas och även ligga till grund för entreprenörsarvodet. För resurser som entreprenören får en faktura för som utvisar kostnaden finns det typiskt sett ingen anledning att avtala någon annan debiteringsnorm, som exempelvis en timprislista. Det kan noteras att det förekommer fall där entreprenörer förefaller ha satt i system att avtala om ett timpris för att därefter anlita underentreprenörer med ett lägre timpris och på så sätt kunna tillgodogöra sig mellanskillnaden.

MOT BAKGRUND AV ovanstående bör man alltså för undvikande av oklarheter och tvister om timpriser inte bara tydligt ange vad timpriset ska omfatta (exempelvis handverktyg, centraladministration, materialkostnader, försäkringar, vinst m.m.) utan även ange huruvida timpriset ska tillämpas i förhållande till huvudentreprenörens egna resurser, timmar hänförliga till någon underentreprenörs resurser samt om timpriset ska få tillämpas i förhållande på inhyrda resurser. Ett sätt kan vara att man redan i AF-delen beskriver vad som ska ingå och på vad timpriset ska tillämpas (bara för huvudentreprenören eller för ”allt”) för den händelse att parterna inom ramen för entreprenaden kommer överens om att tillämpa timpriser.

Läs hela artikeln som pdf här.

Johan Borgen
Advokat
johan.bogren@foyen.se