Bristen på bostäder har blivit ett argument för flyktingmotståndare. Det är något som bostadsbyggare och samhällsplanerare behöver förhålla sig till. De flesta med inblick i bostadssituationen vet att det inte är vårt flyktingmottagande som orsakar att efterfrågan på bostäder är högre än utbudet. Läs hela artikeln här som pdf.
För några år sedan var situationen inte särskilt olik dagens, fast då berodde bristen på bostäder på att fler bostäder inte blev byggda. Det berodde inte heller då på flyktingmottagningen. Argumentationen gror på olika sätt på olika håll. Det kan vara en gymnasist i Linköping som efter ett föredrag jag håller kommer fram till mig och säger att det som oroar honom med Sveriges flyktingmottagning är att han nu inte kommer kunna flytta till Stockholm för att studera, som han hade tänkt. Det kan vara en kommuntjänsteman i en mindre Norrlandskommun som säger att de inte kan ta emot fler flyktingar än de gör eftersom det inte finns tillräckligt med bostäder. Min erfarenhet ger vid handen att marknaden har och kommer alltid att föredra överskott på efterfrågan framför överskott på utbud. Om norrlandskommunen ökar sin befolkning med 100 invånare kommer det aldrig att byggas bostäder för 100. Som mest för 90. Men ökar invånarantalet kommer det också att byggas fler bostäder. Det är inte av en magisk tillfällighet som både antalet påbörjade och färdigställda bostäder var högre än på 20 år i Sverige 2016, samma år som befolkningsökningen var högre än den varit på 20 år. Eller att befolkningsökningen, plus 144 000, precis som tidigare år ligger något högre än antalet personer som kan tänkas rymmas i de 57 000 färdigställda bostäderna. Jag svarar killen i Linköping att det antagligen inte är så att flyktingmottagningen gör det svårare för honom att flytta till Stockholm.
Ställer han sig i Stockholm stads bostadskö finns studentbostäder för honom att hugga på, liksom han kommer att möta olika erbjudanden om boenden riktade till just hans åldersgrupp och situation. Han kommer sannolikt att ha lättare att få hyra en lägenhet eller ett rum i andrahand i Stockholms innerstad än de han identifierat som sina konkurrenter på bostadsmarknaden. När jag träffar honom har jag precis varit på ett av de boenden som en av Stockholms kranskommuner ordnat för sina kommunplacerade, alltså de som fått uppehållstillstånd och anvisats till att bo i en särskild kommun. Boendet påminner om ett vandrarhem, där de som fått en bostad där delar sovrum med någon som de inte känner sedan tidigare eller kunnat välja att bo eller inte bo med. Dusch, toalett, kök och matsal delar de med alla andra på boendet, ett femtiotal personer. När jag hälsar på en vän till mig som bor där, måste jag anmäla och skriva in mig hos de två vakterna som möter mig vid ingången. Och jag får inte stanna längre än till klockan 21.00. Frågan är om killen i Linköping ens skulle vilja leva så? Kommuntjänstemannen i Norrland börjar först prata om att själva mottagandet har varit svårt. När vi resonerade kring hur det med bättre planering och framförhållning hade kunnat fungera bättre, kom han in på att det var hög arbetslöshet. Och när vi resonerade kring vägar framåt i den frågan berättade han att det ändå inte skulle finnas bostäder till de som kom. Vi pratar om en av det antal mindre kommuner i Sverige som de senaste åren haft som sitt största problem att befolkningen minskat och tillväxten därmed hamnat i en negativ spiral. Som under tiotalets första år åkte ner till utflyttarmässor i Holland för att locka folk från Nederländerna att flytta till dem.
VAD KAN BRANSCHEN GÖRA FÖR ATT ÖKA FÖRSTÅELSEN
Det finns några saker i detta som byggherrar, fastighetsägare och planerare kan bidra med i det här läget. Det är viktigt att synligoch tydliggöra bostadsbyggandets mekanismer – vad byggandet av bostäder beror på och till vilken grad det är kopplat till antalet flyktingar vi tar emot. Att en region som Stockholm, med 2,3 miljoner invånare, får 37 000 nya invånare innebär inte att nittonåringar från andra delar av Sverige kommer att bli snuvade på möjligheten att plugga i Stockholm. Eller att en kommun som ökar sin befolkning också kommer att öka sitt bostadsutbud – så småningom. Ingen exakt koordination av jobb, bostäder och annan infrastruktur har någonsin skett i något samhälle. Något av detta har alltid kommit före och något efter. I vissa fall som i de tidiga ABC-förorterna eller senare Västra hamnen och Hammarby sjöstad har infrastrukturen kommit först och invånarna sedan, vanligare har det omvända varit. Och även när all infrastruktur på förhand planerats har det inte nödvändigtvis klaffat. Karaktären på inflyttarna kan ha blivit annorlunda än på förhand gissat, det är sällan särskilt noga kalkylerat och skolor eller utbud av service missriktat. Det är samhällets och marknadens natur att denna växelverkan sker, i början lite grövre och hårdare när de stora glappen behöver överbryggas, så småningom med allt mindre rörelser. Att tydliggöra denna dynamik ligger i hela Sveri ges intresse och därmed även byggarnas. Vi tjänar på alla vis att minska på slitningarna som uppstår när vi tar emot flyktingar och går in i en skuldbeläggande retorik. Det stärker motståndet mot flyktingmottagandet och därmed försämrar det också bemötandet våra nya invånare får. Och desto sämre det här blir desto mer uppförsbacke blir det för dem som kommer och för oss som samhälle.
Carlos skriver vidare om bemötande och förväntningar, flyktingarnas oro och effekter av den, vi har alltid haft migration, olika förhållningssätt, beredskap och flexibla bostäder
Carlos Rojas
Samhällsanalytiker
Sweden Research CR17